Ungdomars erfarenhet av tvångsvård presenteras i rapport

Forskningsrapporten som ges ut av Statens institutionsstyrelse heter Tvångsvårdade ungdomars erfarenheter av personalens bemötande vid SiS- och BUP-institutioner. Den presenterar resultaten från intervjuer med ungdomar och syftet är att öka förståelsen av deras erfarenheter från olika former av tvångsvård. Det finns många aspekter på varför det är viktigt att ungdomarnas röster blir hörda på dessa institutioner. En är den etiska dimensionen.

– Vi hoppas att vårdgivarna ifråga tar till sig budskapet om hur ungdomarna upplever sig bli bemötta av personalen. Hur personalen beter sig påverkar ungdomarna, säger Ingemar Engström, forskningshandledare på Universitetssjukvårdens forskningscentrum.

Han får medhåll från Tabita Sellin Jönsson, forskningshandledare på UFC, samt KBT-terapeut inom verksamhetsområde psykiatri, som flikar in att rapporten ger ungdomarna en röst och att deras upplevelser av att vara vårdade under tvång är viktig att få fram.

Personalens tre bemötandestilar

Ungdomarna beskriver i rapporten tre olika bemötandestilar hos personalen och vad det ger för effekt.

– Den första formen har vi tolkat som ett omsorgsinriktat bemötande. Det var personer som bemötte ungdomarna respektfullt utan att använda hot och som beskrevs som omtänksamma och pålitliga, säger Veikko Pelto-Piri, utredare inom verksamhetsområde psykiatri, samt forskare på Universitetssjukvårdens forskningscentrum.

Det bemötandet skapade erfarenheter av delaktighet i vården. Ungdomarnas gensvar präglades här av ömsesidig tillit och känslomässig närhet.

– Den andra formen har vi tolkat som ett regelbaserat bemötande. Här beskrevs personer som uppträdde bestraffande och som ibland även kunde vara våldsamma. Dessa personer kunde också upplevas som grova, otåliga och hotfulla i sitt beteende. Ungdomarnas gensvar präglades här av en förlorad tillit till vuxna och en stegrad aggressivitet, förklarar han.

– Den tredje sortens bemötande har vi tolkat som ett passivt-undvikande bemötande. Detta kunde uttryckas som ett avvisande eller ignorerande bemötande som riskerade att trivialisera eller undvika ungdomarnas problem, säger han.

Denna personalgrupp upplevdes som distanserad och oengagerad. Ungdomarnas gensvar präglades här av irritation och tillbakadragenhet.

– Vi har tolkat våra resultat som en händelsekedja där fenomenet hot och våld kan placeras in i ett större sammanhang, avslutar Veikko Pelto-Piri.

Slutsatsen de kom fram till var att personalens förhållningssätt verkar vara avgörande för hur samspelet upplevs av ungdomarna under vårdtiden. Om personalen är uppmärksam på detta förhållande är det troligt att vården kan få ett bättre innehåll och förhoppningsvis också medföra en lägre förekomst av hot och våld. Det handlar om att bryta den gamla institutionens kultur mot en mer inkluderande miljö.