Vinnarna i Writeit från vänster Agnes Marcusson, Idde Holmqvist Landerdahl, Astrid Ekvall, Linda Al Abdallah, Minou Nilsanius och Freya Arthursson Foto: Rebecca Hoffstein/Region Örebro län
Till och med den 31 oktober kunde ungdomar i länet skicka in tävlingsbidrag. Det kom in texter i form av allt från dikter och noveller till låttexter och teatermanus. På något sätt skulle tävlingsbidragen beröra tävlingens tema som var trend.
Nu har sex personer utsetts till vinnare och kommer att prisas på Litteraturens lördag den 16 november! Välkommen dit!
Vinnarna
Ungdomarna har tävlat i två kategorier beroende på ålder: 13–16 år och 17–20 år.
Vinnare i klassen 13–16 år:
- Förstaplats: Minou Nilsanius från Vintrosa med texten Lämlar
- Andraplats: Astrid Ekvall från Örebro med texten Novell – trend
- Tredjeplats: Agnes Marcusson från Kumla med texten Simon säger
Vinnare i klassen 17–20 år:
- Förstaplats: Freya Arthursson från Nora med texten Fåglar av olika fjäder
- Andraplats: Linda Al Abdallah från Hallsberg med texten Trend
- Tredjeplats: Idde Holmqvist Landerdahl från Kumla med texten Lådan
Nedanför kan du läsa vinnarbidragen!
Juryn
Här är jurydeltagarna som har läst bidragen som har varit anonymiserade och beslutat om vinnarna:
- Aya Kanbar – poet från Örebro
- Arne Johnsson – poet och bibliotekarie i Lindesberg
- Josefine Larsson – har tidigare varit jurymedlem i tävlingen Dig it! som är föregångaren till Writeit.
- Christina Larsson – bibliotekarie på Tegelbruket i Örebro.
Juryn från vänster: Arne Johnsson, Aya Kanbar, Josefin Larsson och Christina Larsson. Foto: Rebecca Hoffstein/Region Örebro län
Prisutdelningen
Prisutdelningen för skrivtävlingen Writeit ägde rum lördagen den 16 november på Litteraturens lördag på Club 700 i Örebro.
Litteraturens lördag är en bokmässa i Örebro med bokbord och samtal dit olika författare med koppling till länet kommer.
Varför en skrivtävling?
Writeit görs inom ramen för projektet Unga skriver, vilket handlar om att få fler unga att skriva eller öka intresset för skrivande bland unga i Örebro län. I Örebro län ser vi en negativ trend, allt fler går ut grundskolan utan godkända betyg. Vi vill med hjälp av skrivaktiviteter främja och skapa intresse för skrivandet som kan ha en positiv inverkan i alla skolämnen. Här kan du läsa om projektet Unga skriver.
Writeit arrangeras av Litteratur i Örebro län och Biblioteksutveckling Region Örebro län i samverkan med folkbiblioteken i Örebro län och föreningen Tegelbruket.
Lämlar. Lustiga små varelser, fluffiga och söta som små hamstrar. Kända för hur de hoppar av klippor tillsammans, I stora flockar. Vi skrattar åt dem. Hur kan man vara så dum att man hoppar ut för ett stup bara för att den framför än gör det?
Det vissa människor inte förstår, är att detta inte stämmer. Någon kom på det, det spreds vidare och snart hade alla hört myten. En gjorde något fel, och resten följde efter.
En bild cirkulerar på internet. En grupp tonåringar, lekande ute i vattnet. Glada, orädda och vårdslösa. De skrattar, ber deras kompis att hoppa i. Han vill inte, men rädslan för att bli utanför är för stor, och till slut lyder han. Tillsammans tar ungdomarna en bild. Blöta hår, glada leenden. I bakgrunden ser man den sista pojken. Han drunknar. Han kan inte simma. Men han ville inte vara utanför, så han gav sig ut i vattnet ändå.
Människor är flockdjur. Vi håller ihop, dras med av strömmen. Det finns inget värre än att bli lämnad av sin flock. För då är man ensam, och en ensam människa klarar sig inte länge.
Därför gör vi som alla andra. Vi följer flocken, kämpar för att hinna med, för att inte hamna bakom.
Ibland går flocken åt rätt håll. Vi leds mot lycka, vänskap, kärlek.
Ibland springer flocken åt fel hål. Bort från värmen, bort från tryggheten, rakt mot stupets brant.
Kanske vet vi att det är fel. Kanske vet vi att det kommer leda till våra död, men vi följer ändå.
Kanske tänker vi inte alls. Kanske är stupet fortfarande långt bort, då gör det inget om du springer snabbare. Snabbare, snabbare och snabbare. Tills marken försvinner under fötterna, och vi faller.
Kanske ser du inte ens stupet. Flockens ryggar blockerar synen. Allt du ser är dem. Så du är inte rädd. Du är inte orolig, tills det är för sent.
Kankse är ensamheten mer skrämmande än en säker död.
Trender. Vad är egentligen en trend?
Dyra kläder, dyrt smink och fina smycken.
Inte så farligt.
Om du inte lever i det.
Du vet inte vem jag är. Eller, du visste inte vem jag var, fram tills att jag köpte den där dyra jackan för 5000 kronor. Du vet inte vem jag är, eller vänta, nu vet du vem jag är; jag har den senaste mobilen som nyss släpptes. Ingen vet vem jag är så länge jag inte är rik, smal eller underbart vacker.
Jag var 12 år. Och jag köpte den där dyra jackan som alla hade på sig. Jag började borsta mitt hår och sminka mig. Kanske kan mina klasskamrater se mig nu? Kanske kan deras hånande skratt och spydiga kommentarer avta, nu när jag är mer som de?
Med ett pumpande hjärta och flackande, mascaratäckta ögonfransar går jag mot mitt röda, ganska så fula skåp i skolbyggnaden. Jag låser upp det och lägger försiktigt in min helt nya väska som mamma köpte åt mig. En av de populära tjejerna i klassen går förbi. Vi utbyter blickar, precis som vi alltid gör.
Men blicken är inte lika dömande. Den är inte lika dömande som den var veckan innan. Jag lägger märke till att hon hastigt drar blicken över min jacka, och mitt bultande hjärta börjar sakta men säkert att lugna ner sig. Jag märker ingen osmak i hennes ansikte, ingen negativ näsrynkning eller ögonbrynsrörelse. Hennes ögon är helt känslokalla. Men det är ändå bättre. Jag föredrar de känslokalla blickarna framför de hatiska. Och plötsligt slår det mig.
Hon såg mig. Hon såg min nya, dyra jacka och hon såg mina sminkade ögonfransar.
Nästa dag ler hon mot mig.
Dagen efter det pratar hon med mig.
Bara för den där jackan och mitt tillgjorda ansikte.
Vi börjar äta lunch tillsammans.
Hennes vänner berömmer min tröja och jag börjar snart att ha på mig den nästan varje dag. Jag passar äntligen in. För att jag följer trenden.
Vi går förbi min gamla bästa vän, hon som jag delat fler hemligheter än vad jag kan räkna till med.
”Fy fan, vad hennes mage hänger ut”
Hör jag i mitt öra, till följd av ett fniss. Jag fnissar i takt. Går raka vägen förbi och låtsas som att hon inte existerar.
Hon vet inte vem jag är längre. Hennes sårade och tårdränkta ögon talar starkare än vad hennes ord någonsin kunnat. Från och med nu så vet hon inte längre vem jag är. Men det gör inget. Hon följer ändå inte trenden. Hon är ändå utsatt.
Du vet inte vem jag är. Eller vänta, jag trampar på de som redan ligger, så nu vet du det. Du har ingen aning om vem jag är förens jag skrattar åt de som inte är exakt som jag. Du existerar inte för mig heller, så länge du inte gör exakt som jag gör och har lika mycket status som mig.
Jag pratar bakom din rygg, jag skrattar när du gråter och jag sprider rykten om dig. Så nu vet du vem jag är.
Jag har fyllt 13 år. Du vet vem jag är, och du undviker mig i korridorerna. Du är inte den enda som undviker mig, men det gör inget. Jag är ändå bättre än er.
Mina följare på instagram ökar. Varje dag lägger jag upp, väntar på berömmet som snart kommer att flöda in. Med ett leende på mina läppar ser jag hur statusen stiger, och jag fortsätter att följa trenden. Folk vet vem jag är, och folk vill vara som mig.
Du vet vem jag är nu. Jag har allt som du inte har. Jag har allt som mina bästa vänner har. Jag är trenden.
Du vet vem jag är, men inte att jag kollar mig i spegeln varje morgon och varje kväll, letar efter något som sticker ut. Något som jag måste ändra. Som en pepparkaksdeg i en form ska jag passa in, och jag letar desperat efter den lilla degbiten som gör pepparkakan knubbig och annorlunda från kakorna som görs i fabrik. De perfekta kakorna. För alla vet ju att man hellre tar en jämn, perfekt och fin pepparkaka på julafton, än en ojämn och knubbig.
Du vet vem jag är, men jag vet inte längre att kakorna som görs i fabrik är för perfekta för att göra på egen hand. Att det kommer att förstöra dig.
Jag hoppar över frukosten nästa morgon.
”Nej mamma, jag är inte hungrig.”
Mumlar jag, och mamma vet plötsligt inte heller vem jag är längre. Hon kollar ifrågasättande och upprört på mig när jag avböjer måltider. Jag måste passa in i formen. Jag måste följa trenden.
Du ser upp till mig, du vill vara som mig. För att du vet vem jag är, och enligt dig så är jag perfekt. Enligt mig så väger jag tio kilo för mycket.
Jag fyller 14, och jag går inte längre till skolan. Den dyra, fina jackan som jag fick när jag var 12 hänger ensam på en galge i källaren.
Den passar inte längre.
Den är för stor.
Du undrar vart jag är. Folk pratar om mig i skolan.
”Jag hörde att hon...”
”Vet du att hon…”
De påstår sig veta.
Men de vet ingenting.
De vet inte att jag ligger på ätstörningsklinik. Att jag blir itvingad dropp och medicin för att överleva.
Är det så här det är att följa trenden?
Min gamla bästa vän besöker mig på kliniken. Hon ser mig i ögonen. Men vi känner inte varandra längre. Jag kollar med osmak på hennes billiga, slitna jacka, och kommer på mig själv med att döma henne. Hon följer ju inte trenden.
Jag kollar ner på mina synliga revben och tunna handleder. Hon vet inte vem jag är, och det vet inte jag heller.
Men det är okej. För att jag följer trenden.
Simon säger: gör som jag.
Gör allt som jag, dag för dag.
Simon säger: Nej! Du gör fel!
Udda är fel! Det är ett spel! Du gör fel!
Simon säger: håll tyst!
Om du vill att de ska tycka att du är schyst, håll tyst!
Simon säger: observera!
Om du vill veta hur du ska agera, observera!
Strunta i vad Simon säger.
”Ingen gillar fula tjejer”,
”Sluta upp med dina konstiga grejer”.
Strunta i vad Simon säger.
Stäng rösten ute, låt den inte komma in.
Tänk inte på hur den kryper in under ditt skinn.
Gör som jag.
Gör som jag.
Dag för dag,
Du ska göra som jag.
Du gör fel.
Du gör fel.
Allt är ett spel,
Och du gör fel.
Simon säger: gör inte så!
Minns du inte när du alltid gick på tå?
Du var så mycket finare då.
Jag säger: Jag är färdig med det där!
Du kan behålla din misär.
Du bestämmer inte vem jag är.
Mitt stövelfäste rubbas över markens sanka dy,
någonstans, i fjärran, urskiljer jag gårdagen gry.
Med en desperation och en glöd,
med doften av brandrök och nöd.
Åkern slår ut likt vingar omkring min sargade gestalt,
detta är åkern där mina drömmar förr svalt.
Jag står mitt ibland fåglar i flock, alla rustade inför samma färd,
med hjärtslag bakom sköldar och blickar som svärd.
Frostbeklädda åkerfåror går jämsides
mot horisonten, sedan bortom.
Flyttfåglarna lyfter, följer deras väg,
så fort, det verkar vara högst bråttom!
En svallvåg av flykt,
över oktoberhimlens bräckliga grå.
Insikten omsluter mig så väl:
detta är en flykt jag varken kan följa eller förstå.
Tjärsvarta fjädrar och dun likaså,
yr i ett vakuum efter stormens bevåg,
faller genom mina fingrar likt finkornig sand.
Jag önskar alltjämt att de kunde finna sig i min hand.
Korridoren spärrar skickligt allt ljus,
detta är ett fönsterlöst, hänsynslöst hus.
Masker täcker väggarna, alla skurna i samma snitt.
Här, på denna plats, kan ingen flyga fritt.
Det gäller att famla, krypa nära mark.
Känslan av andnöd är så onådigt stark!
Här är allihop fåglar av samma fjäder; marionettdockor i snarlika kläder.
Här följer allt vindens riktning.
Men vinden är kylpräglad, falsk och rå;
vinden kan ingenting och inte någonting förstå!
I skydd av natten beger jag mig ut,
trots det att mörkret hovrar över mig likt ett spjut.
Åkern vilar i tystnad och frid,
Ett par hjortar flyr vid min ankomst hit.
De vingförsedda bör ha landat i ek och tall,
någonstans långt borta,
medan jag står här,
skälvandes i min skräddarsydda mall.
Jag undrar milt hur det känns att sväva.
Mina vingar kapades från sina fästen
sedan en långt spunnen tid;
dagen då elden och svärtan tog vid.
Det är så märkligt, det där med hjärtslag;
Hur de vandrar, oberörda, natt som dag.
Möjligtvis borde även jag?
Morgonen bryter ut i all sin prakt,
Himlen är i skärvor, frigör sig nattens makt.
Jag står som gjuten i kvicksand,
synar en ensam fågel höja sig mot himlavalvet i brand.
Dess skri skär ljudligt gryningsluftens dimbefläckade skikt,
viskar, nej, varnar mig ord utav gyllene vikt:
”En bergskam spränger genom varje passage och vrå,
klyver allt du önskar få.
Nej, du behöver aldrig förstå!
Vi bänder oss brustna omkring ett, två, tre ord:
jag duger inte;
fel! Denna regel är förgjord!
En obarmhärtig trend,
därav jag råder dig: vänd!”
Min puls stämmer in som ett bedövande brus,
Ansikte mot ansikte med mig själv i ett rum utan ljus.
När jag möter mig ska jag vara stark och stolt
och skrämd för mitt sköra liv,
men nu, just nu, ska jag korsa denna åker,
med helsäkra kliv.
Då, just då, anar jag en möjlighet falla.
Den framstår knappt befintlig, så oerhört svag,
ändå försöker jag febrilt greppa tag.
För den finns där, jag vet.
Sveper, åt sidan, sluter omkring tomhet.
Jag öppnar min hand:
en fjäder ligger där försynt,
rycks sedan bort av brisens klor.
Jag stadgar mig.
En beslutsamhet gror.
Jag har länge sökt min spegelbild i stormplågade hav,
En jakt som aldrig något mig gav.
Jag har blickat ned i störtlystna forsar och bottenlösa sjöar,
Men min reflektion syns nu klart,
när tvivlet sakta töar.
Sväva, falla, fly!
Jag måste bräcka mig fri!
Åkern slår ut likt milsvida vingar omkring mig,
vingar som kan föra mig vart jag än önskar nå.
Ja, för första gången lyckas jag förstå!
Flockfåglarnas ord förblir för mig ännu en gåta,
men det kvittar! Deras okunskap kan jag allt förlåta.
Det är mina hjärtslag som är av betydande lära;
jag bör min egen rustning bära.
Med armarna slagna utåt likt vingar,
springer och springer jag över åkerns böljande jord.
Fågelflockens förbipasserande skymmer solen,
bildar en korseld av skuggor över mitt ansikte.
De berör mig inte mer; jag vill inte följa deras flykt,
detta vet jag alldeles säkert och tryggt!
Jag har mina egna vingar nu,
Vingar som kan föra mig dit jag önskar nå,
så skria och sjung allt ni kan förmå,
jag tänker ej mer höra på!
När jag sedan lämnas av fartvinden,
leendes mellan trasiga andhämtningar,
då syns det klart i varje sorlande strå:
här finns allt jag önskar få.
För detta är åkern där jag lärde mig flyga,
utan vingar, utan fjäder, det kan jag betyga!
Jag stiger som en solros, upp mot skyn,
mot en himmel utan moln, högt över dyn.
Låt dessa ett, två, tre ord vittra isär,
För nu finns längre ingen barriär!
Jag låter solljuset försegla mina ögonlock,
och det är en fröjd att äntligen få blunda.
Jag kan nog stanna ett tag i detta svajande lugna.
Dagen ger vika för nattens tyngd,
trevande finner jag mig blickandes ned mot en rymd;
stjärnornas skimmer, slöjmolnens grå,
månskärans vaga, säregna blå; himlens varenda nyans och ton.
Men, framför allt: jag, i egen person.
Jag står på knä framför ett vidsträckt vatten,
ögonen som låsta i min spegelbilds blick.
Om en stjärna nu föll, skulle jag inget önska om jag så fick.
Jag kan nu utläsa det som inom mig står skrivet.
För när mångatan stillnar,
förblir det så givet:
att i blindo följa trenden kan aldrig vara livet.
Är jag en produkt av samhället
är samhället en produkt av mig?
Konsumerar jag eller konsumerar det mig?
Frågeställningarna fyller min skärm;
Kortlivade relationer, kläder och musik
Allt kommer över mig som en svärm
En vägledning, eller en uppmaning, på det som ska
Inte är
Jag präglas av detta
Allt ser samma ut
Det är samhällets krut
Tills det tar slut
Det som fyller min skärm omfamnar mig
Blöder ut på mina kläder, åsikter och relationer
Nu är jag en av massa kloner
Det blindar min vision: det som ska
Från det som är
Min skärm töms på det jag lytt
Fylls på nytt
Tills jag återigen inte kan se fritt
Vi alla är tänkta att passa in i en låda. En vanlig rektangulär låda. Om man börjar försöka runda av kanterna eller ändra formen, så blir man lämnad utanför lådan. Ensam. Utstött. Den som blir lämnad utanför den beskyddande lådan blir mat åt vargarna. Så därför stannar de flesta i den där lilla lådan, med sina perfekta hörn och betryggande känsla. Man blir inte utstött för att man försöker ändra på något. Alla följer varandra och lever sitt liv precis som alla andra i den där lådan. Jag var en sådan person. En sådan person som följde slaviskt de uppehållna nittio graders vinklarna. Tills en dag hörnen började tära på mig. De slog till mig, skrapade upp sår och fick mig vilja ta mig ut ur lådan. Men jag visste också precis vad som väntade på utsidan. Ensamhet.
Precis som alla andra hade jag försökt att passa in och följa hur man skulle klä sig, bete sig, äga, allt, verkligen allt jag gjorde var för att någon annan hade gjort det tidigare. På den tiden hade jag två vänner, och vi tre var oskiljaktiga. Vår trio var den mest otroliga gruppen som någonsin hade existerat. Allt vi gjorde, gjorde vi tillsammans. Så när vi bestämde oss för att vi tre skulle bli de nästa som alla följde i den lådan, så var det en resa som vi gjorde tillsammans. Det var bara det att den resan slutade med att vårt skratt dog ut och det som förut var oskiljbart, blev splittrat. Glaset blev halvtomt och sprack, och glasbitarna som hamnade på marken var jag. För någonstans där på resan, när vi stod i vardagsrummet och tryckte in oss i lådan, var det som att ju mer jag försökte vara i lådan, desto vassare blev kanterna och jag ville därifrån. Lådans hörn och jag passade inte ihop. Vad jag än gjorde, ville inte jag och min kropp inte formas efter lådans hörn.
Lådan hade många olika hörn, men för att lådan skulle bli hel så skulle alla hörn vara raka, inget fick vara böjt eller tillbucklat. Så det första vi gjorde var att räta till alla hörn. Det gjorde ont i mig ibland, att räta till hörnen. Ibland skrapade de mig, rev mig eller tryckte ut mig. Men jag fortsatte ändå att räta ut dem. För det var så man gjorde. Så vi gjorde. Vem skulle jag vara utan lådan? Jag fanns ingen annanstans än i lådan. Så även fast det gjorde ont, så fortsatte jag. För jag hörde hur vargarna ylade av hunger och ensamhet där ute, och jag ville inte vara ensam.
Kunde det vara så att jag inte skulle passa in i lådan? Att glaset som jag fyllde med vattnet, bara var menat att vara tomt. Inom mig skrek mina celler att jag inte var menad att passa in i lådan, att chansen att läka sprickorna och såren fanns på utsidan av lådan. Men hur vågar man ta klivet ut i ensamheten? När man lämnar det lugna, vanliga och tar steget ut i det okända? Vågar man ens det? Jag trodde inte jag skulle våga det. För det
skulle göra ont att lämna. Och jag var rädd. Så rädd. Men såren revs bara upp gång på gång då jag försökte räta till hörnen, så till slut gav jag upp. Jag sprack. Likt ett krossat glas låg jag där på utsidan av lådan. Det var mörkt märkte jag. Jag kunde inte ens se min spruckna hand framför mig. Jag låg där i mörkret. Ensam. Utstött. Trasig.
Hörnen på lådan hade rivit mig, fått mig att spricka. Mitt hjärta hade inte orkat fortsätta vara i den. Jag var inte den som skulle passa in i lådan, det var lådan som skulle passa mig. Men tänk om hörnen inte var runda och inte raka. Det var innehållet som var det viktiga. Det var jag som var det viktiga. Inte att lådan skulle vara perfekt och ha raka hörn. Utanför lådans vassa hörn fanns det inget som kunde stoppa mig. Jag fick vara mig själv utan att saker skulle göra ont.
Lådor är bara lådor. Det är du som är det viktiga. Inte att passa in i lådan.
Hade du nytta av innehållet på denna sida?
Skicka gärna förslag till oss på hur sidan kan förbättras
Tack för din återkoppling!
Senast uppdaterad: den 19 november 2024